heppe.blogg.se

I veckan gjorde jag och min familj det tunga beslutet att avliva Elvis i helg. Jag har vetat om det ända sen onsdag och förståss varit ganska nere sen dess. Vi avlivade honom i dag. 

 

Dom första tydliga tecknen kom i januari. En morgon så satt han med ryggen mot dörren till sin hage och då jag lockade på honom kom han nog till mig men gnydde ganska ordentligt av värk. Så då for pappa med honom till veterinären. Han hade ganska långtgående artros och vissa av kotorna i ryggen hade växt ihop. Han fick värkmedicin och det gick ganska bra. 

 

Sen i augusti for vi igen till veterinären för en kontroll. Och då hade han blivit ganska mycket sämre. Jag hade sett att hans bakdel inte orkade hänga med, och vi fick veta att någonting stockade kanalerna från hjärnan till bakdelen så impulserna från hjärnan kom inte lika snabbt till bakdelen av hans kropp. Han fick mera värkmedicin, inte för att han hade så mycket värk men de hjälpte ändå lite.

 

Sen dess har jag masserat honom varje dag med en borste och varit ute och gå med honom varannan dag. För ca två veckor sen blev han snabbt sämre och blev bara sämre för varje dag. Han började halta med frambenen och föll ofta ihop under våra promenader. Så vi bestämde att nu var det dags att avliva honom. 

 

Jag är så oerhört tacksam för att jag har fått ha lyckan att ha Elvis i mitt liv! Han var alltid snäll och gjorde alltid sitt bästa. Han var en vän och en familjemedlem som är mycket saknad! Himlen blev mycket rikare då han flyttade dit! 

 

Det går inte att beskriva hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag saknar honom, jag hoppas och tror att vi ska få träffa varandra sen igen på en annan plats och i en annan tid.